Åke Lagerborg
Berättelser, Galleri Lokomotiv, till 24 mars

I format strax under A4 och på sin höjd A3 förmedlar Åke Lagerborg berättelser i Galleri Lokomotiv i Örnsköldsviks resecentrum. Med lätt hand har skulptören Lagerborg byggt och lekt fram ett slags tittskåp där han bjuder in betraktaren till sin tanke- och föreställningsvärd. – Den viktigaste betraktaren är jag själv, säger han i en aktuell intervju. Avsikten är knappast att utestänga utan kan tolkas som att han håller ett självkritiskt öga på sitt skapande.

©2012 BUS/Åke Lagerborg, De stå i hopträngd väntan lll, detalj

I 30 tredimensionella berättelser har Lagerborg materialiserat tankar och dagsaktuella kommentarer som ibland påminner om broderade tänkespråk från väggbonader och omväxlande är satiriska, allvarliga, humoristiska och visa. Han sammanför material till koncentrerade och komplexa scenerier där han använder trä, tenn, pigment och upphittade objekt och fragment. Detta arbetssätt har stor attraktionskraft på betraktaren. Man blir medskapande i tanken. Hos mig vaknar minnet av barndomens lek med byggklotsar i olika klara färger. Jag minns hur lustfyllt det var och hur jag upplevde att möjligheter öppnade sig under byggandet. Säkert är det sådana underliggande minnen hos oss betraktare, som bidrar till att göra Lagerborgs berättande så medryckande.

Det är inte bara konstnärens händer och tankar som rört sig i utställningens trettio berättelser. Inblandade i det samtal som uppstår i galleriet är i hög grad Lagerborgs bundsförvanter från litteraturen och några av hans konstnärskollegor på distans.
I titlar och bilder görs referenser till Sigmund Freud, poeten Walt Whitman, kompositören Pucini och trägårds- och filmskaparen Derek Jarman. Referenserna är oftare litterära än musikaliska.

En strof lånad av Tomas Tranströmer återkommer i några titlar, De stå i hopträngd väntan. Här liksom i flera andra verk används det lilla huset, i tenn eller trä, som tecken för existentiell och mänsklig utsatthet. Husklungor som balanserar på en bräcklig sockel eller i blåsvart dunkel väcker känslor. Ett minnesvärt hus ur konstnärens förflutna står bokstavligen i sjön. Lagerborg driver också kritiskt med den pågående utvecklingen från elementär behovstillfredsställelse i det egna hemmet till taggtrådsomgärdad och utestängande gemenskap i bostadsrätter.

Det är till slut många röster som gör sig hörda i galleri Lokomotiv. Även min egen då jag utbrister i ett skratt. Jag är sällan ensam i det vid det här tillfället välbesökta galleriet. Lagerborg vrider och vränger på ingångna klyschor, återanvänder objekt lika väl som begrepp och åstadkommer ordlekar. Att skapa träffsäkra titlar är en del av hans hantverk.

Åke Lagerborg är född 1927 och har verkat utifrån Örnsköldsvik under hela sitt arbetsliv som skulptör. När jag lämnat galleri Lokomotiv besöker jag några närbelägna monumentala verk. Jag ser Heliga treenighet i marmor som står utanför Arnäs kyrka sedan 1999. Högt spel placerad i Husums resecentrum har återvänt från marketenteriet i Boden dit det beställdes av Statens konstråd 1975. För kollektivtrafikanter i Umeå är Delarna och helheten ett landmärke vid universitetet. Dessa verk är gjorda för att fånga vår uppmärksamhet i det offentliga rummet. De står på platser som får rumslighet just för att de markeras av skulptörens mångdimensionella verk.

Ett av den dagsaktuella politikens och debattens favoritord är tydlighet. Mångtydighet är däremot en förutsättning och en kvalité som finns hos bra konst och poesi. Just denna inopportuna egenskap ryms inom de begränsade formaten i Åke Lagerborgs berättelser.
Han har lekt med klotsar och gjutit i tenn. Vänligt, kritiskt och medmänskligt men vare sig barnsligt eller farbroderligt

Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2012-03-14